äldste hade bestämt sig då han föddes för att komma ut med både huvudet + ena näven i högsta hugg…typ tjoho här kommer ”He-man” kanske inte så konstigt att F för en bråkdels sekund var säker på att hon skulle dö och någon har sagt efteråt att det syntes i hennes ögon…men det gick bra till slut som synes
När F nu kommit in på ämnet såå är det lika bra att ta litegrann om alla på en gång…så småningom kom hon igång med jogging, friskis och svettis i vanlig ordning.
När F senare väntade 18 och 16 så mådde hon riktigt bra hela tiden och kunde fortsätta med jogging och motion fram till hon var i femte månaden…efter det blev det promenader som gällde
En av grannarna som F träffade på efter en av sina turer i trappen då hon var i femte månaden med yngste (man springer ju uppför trappen i stället för att ta hissen) fällde en lite fyndig kommentar som F fortfarande kommer ihåg…av någon anledning kom vi in på ämnet – muskler väger mer än fett varpå F säger:
- Ja visst är det konstigt hur mycket man än springer så går man upp i vikt…
Varpå han rappt svarar:
- Jaa och du har tydligen inte kommit av ”spåret” ännu
Förlossningarna gick oxå bra dessa gånger allra bäst när 16 föddes och vi fick ”jobba” själva till det var nästan klart, det behövdes ingen bedövning när man fick göra som man själv ville och inte hade någon ”beskäftig” (förlåt, men det drabbades vi av vid 18:ns) barnmorska som styrde och ställde…
Lite ”kuriosa” alla barnen är födda på samma sjukhus och både yngsta har blivit undersökta av Måns Herngrens pappa som vid den tiden arbetade som barnläkare på sjukhuset…
Såå nog om detta, ha en bra Tisdag!