Stanna upp, öde eller vad?

för drygt 24 år sedan då F var gravid i tredje månaden - vid den tiden mycket starkt beroende av motion blev hon varse efter det som hände den sommaren närmare bestämt bilolyckan som stoppade upp framfarten…

Då F hade en ”sökande boss” vars kommentar om olyckan när F kom tillbaka var:

- Det var säkert meningen att ni skulle stanna upp!?

Visst fick F stanna upp i mångt och mycket…eftersom hon var av den uppfattningen att hon var gravid och inte sjuk så var hon (vilket hon inte visste i förväg) dumdristig nog att delta i ett lokalt lopp om dryga 5 km då hon var i 5 månanden…när hon väl kom i mål så hade hon rejäla smärtor i magen och efter det blev hon sjukskriven resten av tiden…hon ”klättrade”  på väggarna rejält då hon inte fick röra på sig så som hon var van vid…så visst kan man vara lika ”beroende” av motion som av annat

Försiktigt försökte F ändå röra på sig liite för henne så som 700m till kiosken och tillbaka innan barnmorskan till slut hotade med att lägga in henne på sjukhuset om hon inte lyder order, vid det laget så kom hon nästan inte ur sängen så det var inga större problem att lyda  så ont som hon hade

Som om det inte var nog så hade äldste bestämt sig för att komma ut som ”stålmannen” när det blev så dags(tur man inte visste alltför mycket av vad som kunde ha hänt)…men resten hon tänkt plita ner om detta kom F av sig en aning…

Hur läsandet av Coelho fick F in på dessa tankar vet inte riktigt hur det hänger ihop, men detta ”poppade” i huvudet på henne…

Ha det!